Buföring från Vålvallen till Skorvdalen 1903.

Ingeborg Lindell på Högen i Linsell berättar.
Intervjun är gjord av Margit Ängerfors för många år sedan.

© Ljudinspelningen har lånats ut av Ingrid Thunell och är ca 8 minuter lång.

Fantastiskt att höra genuint Linsellmål i spännande berättelse!

 
 

Ingeborg Lindell berättar om buföring från Vålvallen 1903
Ingeborg Lindell

 
   

Svensk version av Buföring från Vålvallen till Skorvdalen.

Ingeborg Lindell, Högen, intervjuas av Margit Ängerfors.
Från bygdemål till svenska samt utskrift: Erik J. Bergström.

S

ommaren 1903 när jag var 15 år, skulle vi buföra till Skorvdalen mot hösten. Det hade regnat så det var mycket vatten i alla bäckar, så vi tog oss inte fram utan vi måste fara åt Lindalen, till Östvallen för att ta oss över Linan, för där fanns det en bro. Vi drog iväg om morgonen då, och vi hade två hästar. Men det började regna, och det regna, och när vi kom upp mot Stuguvålen så regna det fortfarande. Och när vi kom upp till Vålen så gick korna efter skogsbandet där, och hästarna med, och dom gick utefter hela skogsbandet.

     När vi kom upp på Vålen så såg vi hela vålarna, och det var så fint där, för det var liksom litet mera öppet där. Men vi gick bortigenom där, och gick och gick så vi kom igenom dalarna där, så vi kom till vallen, Skorvdalsvallen. Men då måste vi ju binda och styra där. Men det var skruggigt, det blev skruggigt så det var alldeles hemskt, alldeles tjockt, så vi tyckte det var liksom otrevligt.

     Erik morbror som var med sa: ”Jag såg nog på bukullorna att det var litet konstigt att dom skulle vara där, att det var så tjockt, ja det var så ruggigt där. Men så tittade jag i en psalmbok som låg där, och då fick jag se att det stod: Än en gång ska dimmorna sig skingra, och så var det understruket med en penna.” Då förstod vi att det hade varit tjockt där förut, och att det var likadant för bukullorna då också. Dom var ju med Erik morbror och far och mor, men dom for hem igen karlarna. Men mor och jag var där och jätade (vallade).

     Men korna kom bort för oss i alla fall, fast det var så fint där, väldigt fint, det var så fin terräng där, för det hade inte varit någon drivning där eller nånting. Men korna såg sig tvungna att vara borta ändå. Men far kom dit då och skulle hjälpa oss att söka. Far och jag gick till Lindalen, till vallen där, över vålarna, och så gick vi till Nybodarna och trodde att dom kanske hade gått dit, och så gick vi till Östvallen, men dit hade dom inte gått, så vi måste vända och gå uppöver Lill-Lindalen och där uppöver och tillbaka till Skorvdalen, och mor hon var ensam där i vallen.

    Korna var borta och vi sökte dom i flera dagar, men vi fann dom inte. Men så resonerade vi om vi skulle gå bortom tjärnarna där bortom Halvarflovålen, far hade hund med, och vi gick bortom tjärnarna då. Och tror du inte att vi flög i korna där, så då kom dom fram där, och då hade dom varit där, och dom förstod nog att det var ett ställe där dom blev förtrollade korna, så dom måste stanna. Det var väl vättar eller nånting sådant, så dom blev liksom orörlig på något vis. Men dom kom då fram då, fast dom hade varit där i flera dagar.

     Och ned mot Dörsdalen fanns det björn. Mor visste om det, men jag var för ung så jag förstod mig inte på det. Men uppe på Halvarflovålen såg vi ju några visten. Det fanns en som hette Olof Sundin som var jägare, som hade gått där och sökt efter hästar, och då hade han berättat för mor och Lydia Thunell och Kristina att dom hade sett en björn där nere i Ransjö-Nybodarna, han hade stått bredvid en buske och solat sig. Men det vågade inte mor tala om för mig, för hon befarade att jag skulle bli rädd, så att jag inte skulle våga jäta mera ensam, och det hade jag nog inte gjort heller, men jag jäta ju ensam ändå eftersom jag inte visste något annat.

     Några år senare så kom det bort hästar i Ransjö, och då hade dom gått vid dom där tjärnarna, och tänk att björnarna hade jagat hästarna ut i vattnet, och dom hade fått tag i dom och rivit dom, och rivit ihjäl dom.
 

 


På slutet av intervjun berättar Ingeborg Lindell om en kraftig regnperiod, som ökade
vattnet i Linån så mycket att kvarnhus och bostad sköljdes med av vattenmassorna.

Se mer här sedan du lyssnat klart ...

 

 

         Till sidans topp.